Döden lever

Det handlar mycket om döden just nu. Döden som berättare i bästsäljande böcker, diskussioner om dödshjälp är bra eller dåligt, kris i begravningsbranschen, författare som skriver om kris när deras mödrar dör samt diskussioner om hur man ska hantera avlidna personers facebooksidor. Allt kryddat av ett ”tema döden” i SVT:s Kobra.  Är vi inte längre rädda för döden? Eller är allt en kapitulation för att vi inte kan undvika ämnet i all oändlighet.

Tidigare har många i Sverige burit på en ovilja att kännas vid livets oundvikliga förgänglighet, något som passade bra in i det sekulariserade samhälle präglat av rationella överväganden vi levt i under större delen av nittonhundratalet. Döden kan vi inte göra något åt – alltså pratar vi inte om den. Men idag lever vi i en tid där våra känslor ges mer utrymme än någonsin. I förtroliga samtal mellan vänner samt i bloggosfären frossas det i berättelser kring livets känslomässiga höjdpunkter. Och dalar. Och när vi väl gläntat det känslomässiga locket väller behovet upp av att kunna hantera det som rör det svåra och mörka.

Samtidigt förskjuts dödens gränser med ny medicinteknisk utveckling. Varför vi tvingas fundera ännu en gång kring människans herravälde över liv och död och om hur vi ska leva med de nya möjligheter genombrotten för med sig.

En inte alltför vågad spaning är att döden är här för att stanna. Vi kommer se mer av döden den kommande tiden.