Måste vi stänga vården?

Rekordgenerationen är på väg ut ur arbetslivet – under 2010 kommer 125.000 svenskar att fylla 65 år, vilket är rekord. De innehar betydelsefulla poster i arbetslivet: alltifrån de som bär upp vården, omsorgen och skolan, till chefer i offentlig förvaltning och privat näringsliv. Många innehar också specialisttjänster.

”Vi insåg häromåret att vårt arkiv över ledningar för el, värme och vatten i kommunen, det arkivet heter Gösta. Och Gösta skulle gå i pension om två år”.

Så uttryckte sig en kommunal energiverkschef som jag talade med för ett tag sedan. Och detta är nog symptomatiskt, att organisationerna har ett antal trotjänare som har all viktig kunskap i huvudet, men det finns inte dokumenterat eller systematiserat på något sätt. Frågan är då om vi inom några år måste stänga vården, skolorna och energibolagen, för ingen vet längre hur det fungerar?
 
Nej, säger ansvariga ledningar i Sveriges arbetsliv – det ordnar sig säkert. Eller i alla fall är det inget problem just nu, för vi måste ju överleva krisen.
Men deras HR-chefer är oroliga. Ungefär två tredjedelar av Sveriges HR-chefer anser att frågan om generationsväxlingen är mycket viktig och att den kommer att bli ännu viktigare om fem år. Vad består då problemet i?
 
Ja, det är nog några parallella spår man behöver följa. Dels har vi detta med demografin: finns det tillräckligt många människor som kan ta över? Ja, om vi ser till Sverige som helhet är inte antalet i sig något problem. Men om vi delar upp människor efter utbildning och efter bostadsort, så ser vi något annat.

Många människor har fel utbildning och det kommer att råda brist i vissa yrken (t.ex. yrkeslärare, receptarier, högskoleingenjörer och många sorters lärare) medan det blir överskott i andra (t.ex. socionomer, jurister, ekonomer). Ingen är väl förvånad att se att även journalister och konstnärer tillhör den senare gruppen – de med överskott. I alla fall om man får tro Högskoleverkets prognoser.

Återigen – tvingas vi stänga skolor och vårdinrättningar, bara för att folk utbildar sig fel? Eller hinner vi göra något?
 
Sedan ser det ju helt olika ut i olika regioner och landsändar. I storstäderna är det lätt att rekrytera välutbildade. Men hur rekryterar man specialister och chefer till små orter dominerade av traditionell tillverkningsindustri?

En personalchef på en stor industri på en liten västsvensk ort beklagade sig för mig för ett par år sedan: ”hur tusan ska vi få våra duktiga ingenjörer att ta chefsjobb, för att ersätta de som går i pension? Vi hittar inte morötterna att locka dem med?”

Han menade att deras chefer inte kunde lockas med högre lön – ty vad skulle de spendera pengarna på i den lilla staden med billigt boende? Och de kunde inte lockas med högre status – ty inte var det statusfyllt att börja chefa över sina gamla kolleger.
 
Vid sidan om demografin med dess olika aspekter finns också psykografin som ett problem vid generationsväxlingen. Det verkar finnas ett ökande förståelsegap mellan unga och gamla. Att man inte riktigt förstår varandra kan vara ett problem. Men drygt en fjärdedel av Sveriges HR-chefer anser att det också finns konflikter i deras organisationer som beror på skillnader i värderingar mellan gamla och unga. Konflikterna handlar till stor del om synen på arbetstider, arbetsförhållanden och ledarskap.
 
Det råder också några stora missförstånd mellan vad unga värdesätter och vad HR-chefer tror att de vill ha. Så till exempel tenderar HR-chefer att underskatta ungas behov av anställningstrygghet och hög lön, medan de å andra sidan överskattar vikten av flexibla arbetstider och självständigt arbete. Det är inte så svårt för företag att locka till sig unga, men om man inte förstår sig på dem blir det ännu svårare att behålla dem.
 
Och det är nog mycket det här handlar om, att samtidigt som man lockar till sig och integrerar unga på arbetsplatserna, måste man ha systematik för kunskapsöverföring. Endast en procent av Sveriges arbetsgivare anser sig vara bra på både att locka unga och att planera för de äldres lämnande. Är det bara felräkning, månntro, denna enstaka procent? Nej, siffran är oförändrad från 2008 till 2010. Man vet helt enkelt inte vad man ska göra!
 
Men vad ska man göra då?
Man behöver en plan, helt enkelt. En plan som både säkerställer demografin och psykografin. Men att ta fram en sådan plan kräver öppen kultur, långsiktigt tänkande och massor av fakta. Samt, inte minst, att ledningarna i Sveriges företag, myndigheter och organisationer tar tag i frågan. Det är dags att göra något NU – det kan inte vänta längre.
 
/Ulf Boman